ragingyak.blogg.se

Operation Non Barba: Den Italienska blitzen

 "Det är ingen överdrift att säga att det Ryska fälttåget kommer vara vunnet på fjorton dagar" General Halder i sin dagbok 3 Juli  1942

I herrens år 2014,  den första augusti.

O upphöjda farbror Putin, vi tackar dig ödmjukast, för att du välkomnade oss in Ert enorma land.

Härmed kommer vår skildring av resan genom Ryssland i en Fiat 600.

Vi har ju som ni redan vet, väntat till den 1 augusti, då vårat Visum släppte in oss i Ryssland.

Som utlovat startades både bil och GPS tracker kl: 00:00, för transport genom gränsen.

Thomas är ägaren av Fiaten och således den som måste föra in bilen i landet. Timo, fick bara föra in sig själv och därför fick han vandra genom gränskontrollen.

De olika kontraster man kan märka redan vi olika länders gränskontroller är faktiskt ganska målande för hur landet bakom kontrollen är.

Farbror Putin, dina väktare av moderlandet skötte sig exemplariskt. Vänliga vakter, dock beväpnade och utan kunskaper i engelska lotsade oss genom eder tunga byråkrati.

Gränsen klarades av på c:a två timmar, vi klarade oss utan tullkontroller. Tullgubbarna kallade till sig vakterna för att kika på Fiaten. Roat skrockade dom åt vår resa och poserade framför Fiaten för att ta bilder. Jag fick tyvärr inte ta någon på dem.

Vårt mål nu är att forcera Ryssland södra områden lika hastigt som Napoleon Hitler och Karl XII.

Okej kanske inte vår svenske sölkorv, men ändå fort iaf.

När man kör ut från gränsstationen är man faktiskt i ett område som kallas Tjetjenien, och alldeles nästgårds ligger Dagestan. Vi bestämde för att köra på så vi skulle komma ur ev. oroshärdar.

Längs de ryska vägarna finns det väldigt många poliser och poliskontroller. Det är ganska skönt, för att trafiken i Ryssland funkar bättre än på många andra ställen vi nyss passerat.

Timo därimot, upptäckte Fiatens nya vägegenskaper efter att vi omfördelat last och flyttat lite på takräcket. Bilen går nu mycket stabilare och tillät oss att kunna köra i 80+km/h utan känna fara för livet. Med de nya vägegenskaperna och platta BRA vägar, körde vi så det rykte. Jag har ju redan nämnt Fiatens dåliga halvljus men ändå, dom är dåliga. Tyvärr var det mörkt och vi hade haft möte, så vi såg inte de snitsiga asfalterade väghindren som placerats ut för eliminera fartdårar som vi.

PANG! Vi studsade över det första hindret, och i min fantasi kan man se oss flyga en lång båge med motorn högt varvandes då alla fyra hjulen inte längre hade känning med marken. Sladdandes tog vi mark igen, bromsarna jobbade på1 högvarv. Tyvärr har vi inga skivbromsar, men hade vi haft hade dom lyst illröda i natt mörkret. Jag tror inte våra gamla bromstrummor knappt var ljumna.

Bromsandet kom sig av oviljan att smacka in i nästa farthinder och poliskontrollen till höger.

Poliserna borde ha hört oss när vi sprängde ljud..  asfaltsvallen, men dom sa ingenting om vår höga framfart. Poliserna vill mest bara kolla vilka vi var och vart vi skulle. Vi svarade som vanligt Mongoliet, och som vanligt skrattade dom och skakade på huvudet.

Vi körde en liten stund till, tröttheten föll över och vi bestämde att vi skulle sova någon timme i bilen. Vi stannade i staden Beslan. Senare fick vi höra från Raging Yaks avdelningschef för Teknik&Omräkning, att i staden Beslan hade det omkommit 338 människor i det Tjetjenska gisslandramat 2004. Inget vi märkte av.

Eftersom vi lider brist på konsekvenstänkande, bestämde vi oss för att lyda råden att köra väster ut.

 Vi körde på väg E50 som leder mot den Rysk/Ukrainska gränsen. Vi vände nordöst igen när kulkärvarna visslade längst vägräckena. Eller så är kulorna och bara en fantasi, men dom passar bra in i storyn om den italienska blitzen.

Nu med oroligheter bakom oss satte vi siktet på Stalingrad, eller Volgograd som den heter idag. Jag kommer använda begreppet Stalingrad bara för att jag kan, ni vet för storyn.

Längs vår tur mot Stalingrad passerade vi staden Elista som ligger i regionen Kalmuckien. Jag skulle vara glad om någon kunde googla det åt mig, men min känsla är att folket som bor här har kraftiga etniska kopplingar mot Ostasien. Människorna här är väldigt reserverade, nästan otrevliga. Rent utseendemässigt skiljer det från de vi slentrianmässigt kallar Ryssar. Timo undrade skämtsamt om jag hittat en genväg till Mongoliet? Vi försökte att äta på två ställen, men när ingen brydde sig om oss trots att vi stog framme vid bardisken. Valde vi att åka därifrån. Nu hungriga och trötta på jakt efter ett vettigt lunchställe var vi beredda på att stanna vart som helst. Vi trodde att vi hittat ett matställe slog på blinkersen och skulle precis börja svänga när vi upptäckte att det var en polisstation och inte ett lunchhak. Timo kollade över axeln, ingen trafik och styrde ut mot mitten av vägen igen.

Vår alldeles ofarliga manöver, som utfördes i låghastighet gillades inte av de poliser är tvungna att husera i en station som liknar en restaurang. Om det var pga deras arbetsmiljö eller girighet kan jag inte avgöra, men stoppade oss gjorde dom. Timo fick följa med in på stationen medan jag fick vänta utanför. Inne på stationen lade man snabbt beslag på Timos internationella körkort. Han kunde få tillbaka det mot 400 US dollar. Timo vägrade och kohandeln satte fart. Med kraftiga lingvistiska motsättningar och en deltagandes polischef stannade notan på 100USD. Timo fick sitt körkort tillbaka, pengarna hamnade i polismannens bakficka och ett kvitto kunde vi ju bara glömma.

Efter en stunds resande var det dags för poliskontroll igen, den här gången blev vi stoppade av en korpulent äldre polisman med rödblossande kinder och den stora polishatten sittandes långt bak på huvudet. Han skrattade glatt åt oss och bilen, han grabbade tag i takräcket med sina tjocka händer och började gunga bilen fram och tillbaka sidledes. Oroliga för att han skulle orsaka ett avrivet takräcke och sjösjuka skrattade vi tillbaka. Han ville därefter inte kontrollera oss utan vinkade iväg oss med en tjock tumme upp.

Vägarna mot Stalingrad var jättefina, men när vi närmade oss staden blev de kraftigt sämre. För att inte tala om vägarna inne i stan! Spåren i asfalten kan inte komma från något annat en Königs Tiger, den där monster gigantiska panzarvagnen som tyskarna hade under andravärldskriget. Hade revorna vart lite större hade man kunna spelat in sekvensen i nyproduktionen av Ronja Rövardotter, där Ronja och Birk hoppar över helvetesgapet. Timo sicksackade smidigt mellan hål, kanter och trafik.

Staden Stalingrad, är idag en gigantisk industristad. Smogen ligger som ett lock över staden och skorstenarna är många. Längs horisonten kunde man se höga torn där man brände av gas. Gaslågorna måste ha vart gigantiska eftersom vi kunde se dem på så långt håll.

Vi körde genom skitiga, slitna förorter där människor var nära vägen utanför sina hus. Folket hejade och vinkade glatt, jag tror nästan att Fjatten drar ännu mer uppmärksamhet i Ryssland än tidigare

I den kraftiga trafiken följde vi den väg som leder ut från staden, och längs vägen hittade vi Hotell Parallel.

Hotellet såg lite trist ut på utsidan, men insidan var enkel, modern och ren. Receptionisterna pratade väldigt dålig engelska men ytterst tillmötesgående. Vi checkade in. Vi ville köpa varsin kall, jäst humle dryck men tyvärr, dom hade bara juice och mineralvatten. Jag frågade om det fanns någon restaurang i närheten då det inte heller serverades mat på hotellet. Receptionisterna försökte inte ens förklara vägen för oss, utan tog med oss på en promenad. Den ena receptionisten ledde oss som två förskolebarn till en trevlig restaurang. När receptionisten förvissat sig om att vi skulle hitta tillbaka till hotellet  längs den 300m långa helt raka vägen, avslutade hon med att instruera restaurangpersonalen om vart vi bodde och när det var dags att gå hem. Receptionisten lämnade även telefonnumret åt restaurangpersonalen. Nu satt vi med haklappar på och med varsin öl i nappflaska på en restaurang utan receptionist. Jag passade på att skriva lite med frun där hemma och räkna lite på de rutter vi planerar köra.

Just rutt planerandet är en ständig kvällssyssla, vi beräknar vart vi ska, hur långt vi kört och hur långt vi hoppas på att hinna. Sällan blir det som vi tänkt ändå, men räknar gör vi. Vi har även upptäckt att ingen av oss ändå kommer ihåg vad vi bestämt eller sagt, oavsett intag av öl, men planerar gör vi också.

När vi nästan avslutat vår öl kommer det in två ryska herrar på restaurangen, väldigt trevliga trots att språket är ytterst begränsat. Vi förstår efter en stund att dom är skickade av hotellpersonalen för att undersöka hur vi har det, och kolla med oss så att vi hittar hem. Efter en stund traskade vi hemåt utan barnvakt. Tack vare vår förträffliga förmåga att navigera, har vi lyckats navigera genom några av de största och mest trafikintensiva städer i Europa utan felkörning, vi lyckades även gå 300 meter på en rak gata till vårt hotell.

När navigerat till entrén på Hotell Parallel, mötes vi av hotellägaren, en super trevlig man i 55års åldern. Han ville bara visa oss att vi var välkomna att parkera i hans privata garage, där det även bedrevs rekondfirma och bilreparation. Fjatten flyttades om.

Den trevlige mannen pratade heller ingen engelska så med telefon kommunicerade via hans engelsktalande son. Hotellägaren/bilverkstadschefen och rekondfirmeägaren, allt i samma skepnad ville bara hjälpa oss om vi hade problem med bilen.

Vår plan var ju att byta växellådans olja dagen efter. Så enkelt så fort, bestämdes det att klockan åtta skulle vi äta frukost, få bilen servad och sonen skulle befinna sig på hotellet för att tolka. Så blev det.

Med nyservad bil, mätta i magarna och redo att åka fortsätter vi nu vår tur mot Staden Samara. Turen går mestadels norrut, men snart viker vi in kraftigt mot det lockandes Mongoliet.

Jag vill även tillägga att personalen på hotellet, tillika hotellchef med engelsktalande son, vägrade att ta emot både dricks och betalning för servicen av Fiaten. Tillslut lyckades jag övertala sonen att ta emot några Raging Yak klistermärken och några av de svenska öl jag släpat på för att ha att byta bort mot andra lokalare saker. Det var det vi tillslut fick betala.

 

 

Tack och hej! Er service och gästvänlighet är helt otrolig. TACK!

Ä det nu någon som planerat historievandring i andra världskrigets kanske största köttkvarn Volgograd, kan jag varm och åter varmt rekomendera Hotell Parallel.

Med Stalingrads betongbunkrar i backspegeln, styrde vi vår kosa norrut. Bäringen satt mot mongoliet. Vår rutt tar oss norröver en bit innan vi svänger av och kör nästan rakt österut.

Från Stalingrad är det dryga 4000km genom ryskt inland fram till den Mongolska gränsen.

När vi börjar känna oss möra i ryggar och sinne brukar vi börja leta efter ett ställe att bo på. Från att ha bott på kloster, motell, gasthaus, skidresorter, och vanliga hotell, hittade vi nu ett övervintrat kommunistiskt femstjärnigt hotell.

När vi rullade in på den lilla grusvägen mot ”hotellet” verkade hålen i vägen orsakats av granat krevader från ett glömt krig. Vi trixade in Fjatten mot hotellet, och lagom när vi tänkte åka vidare får vi en skarp ljusstråle mitt i fejjorna. Ljusbombaren visar sig vara en äldre vithårig man i 70års åldern. I handen håller han en redig ficklampa, han börjar gestikulera ihärdigt med armarna och pratar på en bullrig ryska i 250km/t. Utan att förstå vad han säger förstår vi att han är rolig. Han härjar på och står i, vi tuggar på vi också. Ord växlas hjärtligt i en blandning av ryska, svenska och engelska. Efter en stund skippar vi engelskan då den absolut inte kan användas till något. Vi provar med all de fem orden ryska vi snappat upp. Men när han inte förstår varför vi jiddrar om, bensin, öl, bil, röv och grillat kött, ger han upp och visar oss rummet. Vi klampar upp för en fruktansvärd framåtlutande betongtrapp upp till en övervåning där allt, precis allt är målat med målarfärg i olika kulörer. Lukten av gammal målarfärg ligger närmre till hands än lukten av perestrojka.

Rummet visar sig vara ett enkelt enkelrum med två sängar. Trötta som vi är, men nöjda med den trevlige hotellägaren checkar vi in. Först yttras det ända engelska ord vi kan gemensamt. Dollar.

Jag provar med att lägga 20 dollar på disken, han skriver +10 på en papperslapp. Jag kastar fram 10rubel (c:a 2kr) till på disken. Gubben bränner av ett av de fem ryska ord jag kan. Schåpa. Röv.

Vi skrattar och jag byter rubeln mot en 10 dollarsedel. Alla är nöjda vi kliver upp för snetrappen igen och kliver in i vårt logement. Bädda får man göra själv, men lakanen är nytvättade. Det visar sig att madrasserna är löst stoppade, antagligen med blandat smågrus. Det spelar dock ingen roll, vi somnar ovaggat.

När solen gryr och klockan ringer packar vi hastigt ihop våra grejer. Thomas tar en dusch i det väldigt slitna gemensamhets utrymmet, Timo nyttjar kommunist-Sheratons frukostbuffé, en kopp med VARMT vatten, pulverkaffet ingick inte, så det fick Timo hämta i bilen själv. Vår nattlige värd sover antagligen men har blivit avlöst av nästa fullblodsdåre. Gubben som tackar av oss, är nog ännu äldre, ännu stirrigare men precis lika skön. Efter en stunds avtackning och munhugg ger vi den trevlige herren en svensk Wisby öl, en reklam T-shirt och en keps från en VVS firma och några vykort från Köpings bil och teknikhistoriska museum. Vi tar några bilder på herrn, hotellet och Lenin och lämnar byn med den nu glada och välekiperade farbrorn. Vi åker vidare.

 

Ställföreträdarn.

Kamrat Lenin får sig en sup varje dag av gubbarna

Vägarna är minst sagt bedrövliga. Gamla betongvägar som är lagade med asfalt. Lastbilar i drivor, lastbilarna är tvungna att kryssa mellan håligheter och uppstickande knölar i vägen. Ni kan ju bara tänka er hur det är i en 50 årig fiat. Ett annat bekymmer är att backarna här är aningens tuffa för Fjatten, men med den osynkroniserade rakskurna 1:an klättrar vi upp för backarna och tinnitus tjutande i öronen flera mil efter.

Efter en stund blir vägarna bättre, klimatet svalare och hemkänsla börjar infinna sig. Vi är ungefär på samma breddgrad som Smygehuk. De stora öppna stekande landskapen i södern är nu ett minne blott. Allt längre vi kör mot Sibiren blir det mer kuperat igen, backarna är långa och branta. Istället för bränt gräs efter vägarna breder det ut sig en vad det verkar oändlig skog. Vi övernattar i Staden Ufa, på morgonen hinner vi reflektera över att det byggs en moské nära vårt boende, känns ovanligt i Ryssland. Vi diskuterar all de oljepumpar efter vägen när det plingar till i telefonen. Det är chefen för Raging Yaks Teknik&Omräkningsavdelning igen. Han informerar om att staden Ufa är Rysslands centrum för olja och islam. Vi tackar för informationen, och ställer motfrågan, är staden Samara känt för sin Lada bils tillverkning? Vi gissar åtminstone på det.     

Nu när jag sitter och skriver har vi precis ätit ett av mina fem ryska ord, Schaschlik. Grillat kött, och bröd till. Vi har upptäckt att de ryska ”långtradar restaurangerna” är förträffliga. Billig och framförallt väldigt god mat. Just ja, vi stannade på ett sådant igår med, språket är väl kanske inte ett problem men en utmaning. När vi inte lyckats kommunicera vad vi önskade äta blev vi indragna i köket där vi fick peka på den mat vi önskade. Det blev en soppa och en tallrik med någon ryskvariant på risotto. Fantastiskt.

Nu är vi snart i Sibirien och de vackra vyerna avlöser varandra. Det inlägget kommer snart..

´Sne trappen